Radonkartor är ett begrepp som ofta kommer upp när man talar om risker för radon. En radonkarta visar på ett övergripande plan i vilka områden det finns risk för höga radonhalter. Dessa kartor finns både på nationell och regional nivå. Problemet med radonkartor är samtidigt att de är ett väldigt trubbigt verktyg för den som vill veta något om radonhalten i en enskild byggnad.
Radonova ser trots det fler och fler fall där privatpersoner och arbetsplatser använder radonkartor för att försöka avgöra vilken radonhalt de har i sin inomhusmiljö.
– Radonkartor vara till användning när man gör en mer grovmaskig geografisk indelning i låg- och högriskzoner. Däremot är det mycket vanskligt att utifrån detta dra några säkra slutsatser om radonhalten i en enskild byggnads inomhusmiljö, kommenterar Karl Nilsson, vd för Radonova Laboratories.
– Berörda myndigheter och fackfolk har ofta god kunskap om radonkartors användningsområde. Problemet infinner sig främst när allmänheten utifrån kartorna drar slutsatser om radonhalten i det egna huset.
Därför visar radonkartor inte radonhalten i en enskild byggnad
Nedan följer några av anledningarna till att radonkartor inte är ett tillförlitligt verktyg för att avgöra radonhalten i en enskild byggnad.
Radonkartor visar inte lokala variationer
För att producera en radonkarta görs väldigt få mätningar per kvadratkilometer. Halten radon kan variera mycket på ett så stort område och även skilja stort mellan fastigheter på samma gata. Radonhalten inomhus beror till stor del på hur fastigheten är byggd samt luftgenomsläppligheten i marken, något som kan variera mycket lokalt.
Det finns ingen standard för hur radonkartor tas fram
För att producera en radonkarta tas mätdata antingen fram genom att mäta radonhalten i marken eller genom att använda data från inomhusmätningar i området. Vid radonmätning i mark finns det inget givet samband mellan halten radon i marken och vad halten radon blir inomhus. Det finns förvisso en ökad risk med höga halter radon i marken men andra faktorer som t.ex. byggnadsteknik har större betydelse. Om radonkartan däremot baseras på inomhusmätningar så blir det mätresultat därför väldigt avhängigt typen av byggnadskonstruktion där mätningen skedde. Det behöver i sin tur inte alls vara relevant för en byggnad i närheten.
Radon kan komma från byggnadsmaterial
I Sverige är användningen av blå lättbetong ett tydligt exempel på hur byggnadsmaterial spelar in när radonhalten ska mätas. I Sverige beror femton procent av alla förhöjda radonvärden på just blå lättbetong. En radonkarta tar dock ingen hänsyn till vilket material som använts i en byggnad.
Kartorna kan bygga på gamla mätvärden
Uppmätta radonhalter är till del en färskvara. En mätning som exempelvis är 15 år gammal är inte tillförlitlig. Det kan under den tiden ha hänt en hel del i och omkring fastigheten i fråga. Ombyggnation, förändrad ventilation och markarbete är bara några exempel på faktorer som kan påverka radonhalten inomhus väldigt mycket. Sveriges Strålsäkerhetsmyndighet rekommenderar ommätning var 10:e år.
– Med detta i åtanke bör man inte förlita sig på radonkartor om man vill veta radonhalten i en enskild byggnad. Även om man bor i ett område som av radonkartan definieras som lågriskzon kan man ha mycket höga radonhalter inomhus. Med tanke på att radon, efter rökning, är den vanligaste orsaken till lungcancer finns därför all anledning att inte bara utgå från den här typen av kartor när radonhalten ska avgöras i hem och på arbetsplatser, avslutar Karl Nilsson.
Mät i den enskilda byggnaden
Det enda sättet att få en tillförlitlig bild av radonhalten i inomhusluft är att mäta. Det kan göras till låg kostnad med radondosor. Radonkartor har dock fortfarande en funktion på så vis att de kan ge myndigheter en överblick som gör det enklare att prioritera tillsynsinsatserna.
